Jag kände på mig att jag inte skulle uppskatta det här spelet men jag gav det en ärligt chans.
Jag brukade spela Street Fighter II hemma hos en kompis när jag var liten men gillade inte konceptet då heller. Det blir bara att man sitter och toktrycker och hoppas på det bästa.
Den här gången tänkte jag lära mig slagen och kombinationerna innan jag börjar gnälla. Jag valde ut en karaktär som jag ville lära mig movesen för och började i träningsläge, där lyckades jag få till alla grejer, kanse thrusten för jag vet inte vad det är. Hon gjorde saker när hon skulle göra trustkick och det kanske var rätt.
Sen började jag köra på arcade på easy och det visade sig att jag är för dålig för att göra dom tricken jag precis lärt mig, en gång på tio gör tjejen så som jag har tänkt mig och madens jag står och försöker får jag en massa stryk.
Min lösning på problemet blir att göra en kombo med dom tre rörelserna jag kan och konstant köra på det så fort jag kan. Lite då och då gör hon som jag tänkt mig men det bästa är att hon ibland gör mycket bättre attacker.
Efter 2-3 timmars övande har jag klarat av dom första 3 eller 4 motståndarna i arcade på easy. Träning ger färdighet och om jag försöker göra en viss rörelse lyckas jag kanske en av fem istället för tio. Teoretiskt behövs det en hel arbetsdag innan man kan få figurerna att göra som man vill och under tiden måste man sitta och göra mer eller mindre random attacker.
Jag är lika partisk som Papa Dees pappa så jag kan inte sätta betyg men jag tycker det är skittråkigt, varför ska man spela ett spel där slumpen avgör hur du spelar i alla fall dom 10 första timmarna. Det är som att röka cigaretter det är inte gott förens man blivit beroende varför ska man då tvinga sig igenom den första skiten. Kanske för att du sitter med polare och ni har allmänt kul när ni bankar på varandra. Det har jag förståelse för eftersom slumpen avgör för min del kan jag faktiskt vinna ibland.
Då tycker man att onlineläget borde vara perfekt men det visar sig att det inte är så många andra som vill spela online så jag har aldrig lyckats testa funktionen.
Street Fighter II är i alla fall ett spel som du får gratis och får behålla, det är trevligt men jag hade nog valt ett annat spel.
söndag 31 oktober 2010
fredag 29 oktober 2010
Warhawk
Generöst nog blev jag bjuden på en timmes spelande av Warhawk från 2007 samma år som PS3 släpptes i Europa. Det har hänt en hel del på 3 år, jag får kännslan av att Warhawk är ett lite snyggare PS2-spel.
Jag börjar spela tutorioalen som är uppdelad i infanterist, fordon och flyg i nämnd ordning.
När jag börjar styra gubben i på ett träningsområde i ett tråkigt ökenområde får jag ingen känsla av nytänkande. Du kan klättra, hoppa huka och plocka upp olika vapen som nästan alla används på samma sätt. Du får möjlighet att testa allt från kniv och pistol till landminor och snipergevär på ett antal bomb-fiender. Du får även möjlighet att testa att döda en bomb utan vapen, då springer du fram och bankar med kniven tills bomben exploderar, konstigt nog klarar du dig.
Sen är det vidare att testa fordon och maskinger och inte heller där kommer det något spännande. Du kör jeep, stridsvagn och testar olika kulsprutetorn. Lite humoristiskt är det att du får lära dig att ta en skiftnyckel och banka på bilen tills den blir hel. Omvänt kan du använda skiftnyckeln till att banka på en bomb tills den sprängs, eller blir desarmerad menar jag.
Tredje delen av skolan handlar om att kunna flyga Warhawk som är ett stridsflygplan som kan hovra (sväva stillastående i luften). Även där är det lite småfjantigt. När jag vid ett tillfälle inte orkar läsa vad jag egentligen ska göra (dubbelklicka på R2) bestämmer mig för att ta självmord för att få läsa instruktionerna igen. Det visade sig vara enklare sagt en gjort, när jag vid ett flertal tillfällen flyger in i en skyskrapa ändras bara jetläget till hoverläge och planet börjar sväva i luften. Under övningarna får jag testa ett antal olika vapen som jag är helt ointresserad varför räcker det inte med målsökande robotar och fjärrstyrda raketer? Hela grejen tar så lång tid att jag bara kommer till delen där jag ska undvika andras missiler när det har gått en timme.
Om jag mot förmodan skulle vilja köpa spelet får jag betala 199kr vilket känns helt meningslöst när det finns så mycket bättre stridsspel.
Efter en timmes spelande vilket troligtvis är särskilt rättvist ger jag Warhawk 4/10 det med tanke på att styrningen är helt standard och det är enkelt att sätta sig in i spelet.
Jag börjar spela tutorioalen som är uppdelad i infanterist, fordon och flyg i nämnd ordning.
När jag börjar styra gubben i på ett träningsområde i ett tråkigt ökenområde får jag ingen känsla av nytänkande. Du kan klättra, hoppa huka och plocka upp olika vapen som nästan alla används på samma sätt. Du får möjlighet att testa allt från kniv och pistol till landminor och snipergevär på ett antal bomb-fiender. Du får även möjlighet att testa att döda en bomb utan vapen, då springer du fram och bankar med kniven tills bomben exploderar, konstigt nog klarar du dig.
Sen är det vidare att testa fordon och maskinger och inte heller där kommer det något spännande. Du kör jeep, stridsvagn och testar olika kulsprutetorn. Lite humoristiskt är det att du får lära dig att ta en skiftnyckel och banka på bilen tills den blir hel. Omvänt kan du använda skiftnyckeln till att banka på en bomb tills den sprängs, eller blir desarmerad menar jag.
Tredje delen av skolan handlar om att kunna flyga Warhawk som är ett stridsflygplan som kan hovra (sväva stillastående i luften). Även där är det lite småfjantigt. När jag vid ett tillfälle inte orkar läsa vad jag egentligen ska göra (dubbelklicka på R2) bestämmer mig för att ta självmord för att få läsa instruktionerna igen. Det visade sig vara enklare sagt en gjort, när jag vid ett flertal tillfällen flyger in i en skyskrapa ändras bara jetläget till hoverläge och planet börjar sväva i luften. Under övningarna får jag testa ett antal olika vapen som jag är helt ointresserad varför räcker det inte med målsökande robotar och fjärrstyrda raketer? Hela grejen tar så lång tid att jag bara kommer till delen där jag ska undvika andras missiler när det har gått en timme.
Om jag mot förmodan skulle vilja köpa spelet får jag betala 199kr vilket känns helt meningslöst när det finns så mycket bättre stridsspel.
Efter en timmes spelande vilket troligtvis är särskilt rättvist ger jag Warhawk 4/10 det med tanke på att styrningen är helt standard och det är enkelt att sätta sig in i spelet.
torsdag 28 oktober 2010
Testa fullständiga spel
En utav dom funktionerna som marknadsförs hårdast i playstation plus är möjligheten att testa fullständiga spel. Eftersom jag betalar för playstation plus så tolkar jag det som om det är en tjänst som Sony ger mig men efter att jag testat några fullständiga spel har jag en lite annorlunda uppfattning.
Till att börja med får man testa spelet i en timme från att du startat spelet första gången, det spelar ingen roll om du stänger av spelet utan det är klockslaget som avgör inte hur länge du har spelat. Senaste spelet jag testade var warhawk och jag han inte ens ta mig igenom tutorialen så en timme är lite kort. När man bara har en timme på sig vill man gärna kunna utnyttja den tiden. Alla som spelar har olika sociala omständigheter så hur garanterar man sig att inget barn vaknar, någon hänsynslös förälder ropar eller att en indrivare knackar på dörren? Det är bara helt isolerade människor som garanterat drar nytta av tjänsten.
Om man då är en av dom få som kan dra nytta av tjänsten bjuder Sony på möjligheten att testa gamla spel. Jag är kanske lite naiv men jag tänkte mig att få testa nya spel för att göra valet om jag vill köpa det eller inte. Nu får jag möjlighet att testa ett krigsspel från 2007 i en timme så att jag kan välja att köpa ett betydligt modernare Vanquish. Vill man störa sig extra mycket kan man påpeka att för Vanquish kan alla ladda ner ett gratis demo och i alla fall sysselsätta sig i två timmar innan dom tröttnar eller bestämmes sig för att köpa det.
Tack för den exklusiva möjligheten att testa spel som jag med hög sannolikhet inte vill köpa. Tyvärr tror jag att spelen väljs på grund av att ingen vill köpa dom och det är sista möjligheten att få sälja några fler exemplar.
Jag känner mig ganska lurad med tanke på att jag har betalat för att få den här sortens reklam.
Som pricken på i'et så fungerar inte möjligheten att uppdatera spelen automatiskt på just dom här spelen. Så när man väl bestämt sig för att låsa in sig i en timme så måste man börja med att ladda ner senaste versionen. Givetvis ingår inte det in tiden men vad hjälper det om du måste göra läxer eller se någonting på TV en viss tid
Att människor har ett liv utan sin playstation kan inte Sony hjälpa men att dom tar betalt för mata oss med reklam känns fult.
onsdag 27 oktober 2010
Alien Breed:Impact
Du är på en rymdbas, det brinner lite här och var, det dyker upp lite monster här och var som du lätt pepprar med din kulspruta eller spränger igenom att skjuta på strategiskt placerade tunnor. Det är ett TV-spel jag skriver om och Alien Breed:Impact är TV spel i klassisk version. Du springer omkring i på ett 2-dimensionelt plan, dödar fiender och samlar saker på samma sätt som du gjorde i The Last Ninja på 80-talet. Givetvis är det snyggare grafik, bättre styrning och möjlighet att rotera planet för att få bättre vinklar.
Det känns vid första anblick ganska gammaldags, men vad är det som säger att ett TV-spel inte kan få vara ett TV-spel, hur snyggt den är och hur avancerade rörelser du än kan göra får du aldrig en realistisk upplevelse. Kanske har team 17 rätt tänk när dom går tillbaks till i alla fall 90-talet.
Styrningen är hur enkel som helst du springer med vänster spak och siktar med höger, sen är det bara att peppra på. Du behöver inte mer än några minuter träning innan du lätt kan springa rakt fram och samtidigt meja ner massor av fiender som kommer från alla håll. Det ger helt klart en egobost.
Handlingen har jag däremot inget större koll på, det beror kanske på att jag bara fick ladda ner ett gratis demo så kanske är det en gripande historia om människor i rymden.
Som playstation plus medlem får jag däremot köpa spelet för 112kr och istället för normalpriset 140kr. Knappast värt det, kanske om du gillar action och rymden men inte 2000-talet.
Demot var en väldigt snål version och jag kan därför inte sätta något betyg, men min förväntning på spelet är lågt, 4/10 och det är för att det finns en viss nostalgi i hur du spelar.
Det känns vid första anblick ganska gammaldags, men vad är det som säger att ett TV-spel inte kan få vara ett TV-spel, hur snyggt den är och hur avancerade rörelser du än kan göra får du aldrig en realistisk upplevelse. Kanske har team 17 rätt tänk när dom går tillbaks till i alla fall 90-talet.
Styrningen är hur enkel som helst du springer med vänster spak och siktar med höger, sen är det bara att peppra på. Du behöver inte mer än några minuter träning innan du lätt kan springa rakt fram och samtidigt meja ner massor av fiender som kommer från alla håll. Det ger helt klart en egobost.
Handlingen har jag däremot inget större koll på, det beror kanske på att jag bara fick ladda ner ett gratis demo så kanske är det en gripande historia om människor i rymden.
Som playstation plus medlem får jag däremot köpa spelet för 112kr och istället för normalpriset 140kr. Knappast värt det, kanske om du gillar action och rymden men inte 2000-talet.
Demot var en väldigt snål version och jag kan därför inte sätta något betyg, men min förväntning på spelet är lågt, 4/10 och det är för att det finns en viss nostalgi i hur du spelar.
fredag 22 oktober 2010
Split/Second:Velicity Demo
Action-racing. Jag brukar inte höra det ordet ofta men jag vet vad det betyder. Split/Second är actionracing, sen jag fick demot nedladdat har allt mitt spelande varit action i hög hastighet.
Split/Second är action från att du startar spelet, inga sega menyer där du ska köpa bil och välja inställningar. Du väljer mellan quick race, split screan eller online. När du valt har du några få bilar att välja på men inga inställningar. Sen kör man, kontrollern har gas, broms och styrning, inget mer, inga växlar eller annat tråkigt. Helst ska du sladda och ligga i röven på den framför för att bygga upp power, som du kan använda för att trigga explosioner runt omkring, allt för att sabotera för motståndarna. Laddar du upp powern till max kan du orsaka så stora explosioner att banan ändrar riktning och bilarna framför dig blir förstörda samtidigt som dom nya vägarna alltid är kortare än den tidigare dragningen. Tack vare chaoset som uppstår är det långt ifrån alltid den mest erfarna spelaren som vinner. Kortfattat är det som supermario cart fast med snyggare grafik och autentisk grafik (verklig är den inte, det skulle inte var någon publiksport om det var verkligt eftersom publiken skulle sätta sitt liv på spel).
Mer är det inte att säga om spelet, kör, gasa, spräng och vinn. Det är beroendeframkallande, jag kommer att köpa spelet.
Jag ger Split/Second:Velicity Demo 9/10. Det är bland dom få demospelen som jag spelat om och om igen vilket är ovanligt, enda problemet som jag stör mig på är att det är möjligt att prata med sina motståndare vie headset men det verkar inte fungera bra. Fullängdspelet kan få lägre beroende på hur stor variation det är i spelet, än så länge har jag bara kört två banor varav en online.
Split/Second är action från att du startar spelet, inga sega menyer där du ska köpa bil och välja inställningar. Du väljer mellan quick race, split screan eller online. När du valt har du några få bilar att välja på men inga inställningar. Sen kör man, kontrollern har gas, broms och styrning, inget mer, inga växlar eller annat tråkigt. Helst ska du sladda och ligga i röven på den framför för att bygga upp power, som du kan använda för att trigga explosioner runt omkring, allt för att sabotera för motståndarna. Laddar du upp powern till max kan du orsaka så stora explosioner att banan ändrar riktning och bilarna framför dig blir förstörda samtidigt som dom nya vägarna alltid är kortare än den tidigare dragningen. Tack vare chaoset som uppstår är det långt ifrån alltid den mest erfarna spelaren som vinner. Kortfattat är det som supermario cart fast med snyggare grafik och autentisk grafik (verklig är den inte, det skulle inte var någon publiksport om det var verkligt eftersom publiken skulle sätta sitt liv på spel).
Mer är det inte att säga om spelet, kör, gasa, spräng och vinn. Det är beroendeframkallande, jag kommer att köpa spelet.
Jag ger Split/Second:Velicity Demo 9/10. Det är bland dom få demospelen som jag spelat om och om igen vilket är ovanligt, enda problemet som jag stör mig på är att det är möjligt att prata med sina motståndare vie headset men det verkar inte fungera bra. Fullängdspelet kan få lägre beroende på hur stor variation det är i spelet, än så länge har jag bara kört två banor varav en online.
tisdag 19 oktober 2010
Tomb Raider: Underworld
När jag för 14 år sedan tillsammans med några andra grabbar spelade Tomb Raider för första gången hade spelet en helt annan fokus än att leta arkeologiska fynd. Att Lara Croft som i filmerna spelas av Angelina Jolie hade bröst formade som strutar spelade inte så stor roll det roliga var att få henne att posera framför den rörliga kameran.
Nu när jag ska testa Tomb Raider till playstation 3 tänker jag mig Angelina Jolie i nästan realistisk grafik och blir nästan lite äcklad över tanken att det trots att jag blivit äldre fortfarande finns dom som är 16 år.
Med blandade känslor upptäcker jag att Lara Croft fortfarande fortfarande ser ut som en docka även jämfört med Angelina. Trots första delen av handlingen utspelar sig i Medelhavet och Lara bara har en baddräkt på sig så är det med andra ord långt ifrån sexistisk. Slutsatsen man får dra är nog att jag var sexistisk när jag var 16.
Så till spelet.
Tack vare playstation plus fick jag spela en timme som börjar med en tutorial där man ska ta sig ut från ett brinnande hus. Där upptäcker jag på en gång att Tomb Raider är ett spel som har utvecklats i generationer och styrningen känns helt självklar trots att Lara gör akrobatiska konster som jag normalt inte skulle ta för självklart.
Utav någon anledning som jag inte hänger med i så är Lara plötsligt i Medelhavet och dyker bland ruiner för att hitta ingången till ett bortglömt vad det nu är. Efter att man hittat två rattar och vridit lite på enorma hjul så kommer man in i ruinerna och det är dags för att utforska dom. Lara Croft är en arkeolog som mest letar efter skatter och utforskar mystiska platser och det är verkligen det spelet går ut på, oavsett om du simmar på havet botten eller hoppar runt i gamla ruiner får man verkligen känslan av att upptäcka en ny plats.
För att ta sig fram i ruinerna krävs det en hel del pussellösande som jag tycker är väldigt trevliga trots att det ibland känns som att man måste trycka och hoppa runt lite på måfå för att komma fram till en lösning.
Känslan och styrningen är bra däremot är grafiken inte vad jag förväntade mig, inte för att kunna spana in Laras tuttar utan jag trodde att 2-dimensionella växter var något som fanns på 1900-talet. Allt ser bra ut på avstånd men när du simmar närmare algerna på havets botten ser du att det är någon som varit där och satt upp en plansch på alger. Det är verkligen någonting att uppmärksamma med tanke på att algerna växer utanför en flera 100 år outforskad ruin.
Det var lite smart av playstation att ge bort en timmer provspel för jag blev faktiskt sugen att köpa spelet på riktigt. På playstation plus kostar det runt 200 men jag föredrar nog ett begagnat med fodral, skiva och allt.
Efter en timmes spelande ger jag på grund av upptäckarkänslan och den enkla styrningen 8/10.
Nu när jag ska testa Tomb Raider till playstation 3 tänker jag mig Angelina Jolie i nästan realistisk grafik och blir nästan lite äcklad över tanken att det trots att jag blivit äldre fortfarande finns dom som är 16 år.
Med blandade känslor upptäcker jag att Lara Croft fortfarande fortfarande ser ut som en docka även jämfört med Angelina. Trots första delen av handlingen utspelar sig i Medelhavet och Lara bara har en baddräkt på sig så är det med andra ord långt ifrån sexistisk. Slutsatsen man får dra är nog att jag var sexistisk när jag var 16.
Så till spelet.
Tack vare playstation plus fick jag spela en timme som börjar med en tutorial där man ska ta sig ut från ett brinnande hus. Där upptäcker jag på en gång att Tomb Raider är ett spel som har utvecklats i generationer och styrningen känns helt självklar trots att Lara gör akrobatiska konster som jag normalt inte skulle ta för självklart.
Utav någon anledning som jag inte hänger med i så är Lara plötsligt i Medelhavet och dyker bland ruiner för att hitta ingången till ett bortglömt vad det nu är. Efter att man hittat två rattar och vridit lite på enorma hjul så kommer man in i ruinerna och det är dags för att utforska dom. Lara Croft är en arkeolog som mest letar efter skatter och utforskar mystiska platser och det är verkligen det spelet går ut på, oavsett om du simmar på havet botten eller hoppar runt i gamla ruiner får man verkligen känslan av att upptäcka en ny plats.
För att ta sig fram i ruinerna krävs det en hel del pussellösande som jag tycker är väldigt trevliga trots att det ibland känns som att man måste trycka och hoppa runt lite på måfå för att komma fram till en lösning.
Känslan och styrningen är bra däremot är grafiken inte vad jag förväntade mig, inte för att kunna spana in Laras tuttar utan jag trodde att 2-dimensionella växter var något som fanns på 1900-talet. Allt ser bra ut på avstånd men när du simmar närmare algerna på havets botten ser du att det är någon som varit där och satt upp en plansch på alger. Det är verkligen någonting att uppmärksamma med tanke på att algerna växer utanför en flera 100 år outforskad ruin.
Det var lite smart av playstation att ge bort en timmer provspel för jag blev faktiskt sugen att köpa spelet på riktigt. På playstation plus kostar det runt 200 men jag föredrar nog ett begagnat med fodral, skiva och allt.
Efter en timmes spelande ger jag på grund av upptäckarkänslan och den enkla styrningen 8/10.
måndag 18 oktober 2010
Oddworld: Abe's Oddysee
Ett av månadens gratis spel var Oddworld: Abe's Oddysee som släpptes till playstation 1997.
Inledningssekvensen som börjar med att golvvaxaren Abe vaxar golv på ett nedsläkt lite läskigt Rapture Farms är ganska gripande. Abe passerar under sitt pass ett antal stora planscher som gör reklam för Rapture Farms köttprodukter. Under sitt pass lyckas Abe höra samtalet från ett krismöte där hans boss Molluck the Glukkon förklarar att alla deras produkter säljer dåligt och föreslår samtidigt en ny helt genial produkt som kommer att sälja som glass i en öken. Molluck vill göra mumsiga burgare av städpersonalen!
Efter inledningssekvensen är det dags för dig att hjäla Abe fly fältet och helst lyckas rädda sina medarbetare.
Man känner en del sympati för den lilla oförargliga städaren men den försvinner strax efter att man börjat spela.
Spelet är som det bör vara i slutet av 90-talet ett snyggt 2D plattformsspel. Du passerar en bildskärm åt gången med olika utmaningar. Till att börja med är det mer av pusselspel vilket är kul men efter ett tag blir det snart lite hoppa över hål där det konstant faller stenar från taket vilket är lite jobbigt med den sega styrningen. Styrningenär inte helt optimal och tack vare att L2 och R2 saknas på PSPn så blir det ännu jobbigare. För att smyga åt höger måste man trycka höger på styrkorset samtidigt som man trycker (R2) höger på det analoga styrkorset på vänster sida. Ska man dessutom kombinera smygningen med ett hopp så krävs det fingrar på höger hand som förtillfället sköter det som dina två vänsterhänder borde sköta. Lite problematiskt blir det.
När jag spelat några timmar körde jag fast, dör lite här och där och teleporteras hela tiden tillbaks några rutor. Efter att ha spelat samma rutor i 1-2 timmar ger jag upp. Utav slump träffar jag en vän som jag minns spelade spelet till playstation och jag ber honom om tips. Hans kommentar när han fattar vilket spel jag pratar om är "Jaha det är den där jäveln som inte tål en skit, så fort man petar på honom så dör han." Precis min uppfattning också, efter det kändes det legitimt att lägga ner Oddworld: Abe's Oddysee.
Fast nu i efterhand blir jag lite sugen på att fortsätta så att jag får reda på hur det går för Abe och hans medarbetare.
Som medlem i playstation plus får man spelet gratis och det kostar normalt 45 kronor vilket jag tycker det är värt, om man har mycket tålamod. Så 45 kronor plus på den här.
Jag ger Oddworld: Abe's Oddysee 6/10 eftersom handlingen faktiskt är lite gripande och grafiken är snygg för att vara PSone.
Inledningssekvensen som börjar med att golvvaxaren Abe vaxar golv på ett nedsläkt lite läskigt Rapture Farms är ganska gripande. Abe passerar under sitt pass ett antal stora planscher som gör reklam för Rapture Farms köttprodukter. Under sitt pass lyckas Abe höra samtalet från ett krismöte där hans boss Molluck the Glukkon förklarar att alla deras produkter säljer dåligt och föreslår samtidigt en ny helt genial produkt som kommer att sälja som glass i en öken. Molluck vill göra mumsiga burgare av städpersonalen!
Efter inledningssekvensen är det dags för dig att hjäla Abe fly fältet och helst lyckas rädda sina medarbetare.
Man känner en del sympati för den lilla oförargliga städaren men den försvinner strax efter att man börjat spela.
Spelet är som det bör vara i slutet av 90-talet ett snyggt 2D plattformsspel. Du passerar en bildskärm åt gången med olika utmaningar. Till att börja med är det mer av pusselspel vilket är kul men efter ett tag blir det snart lite hoppa över hål där det konstant faller stenar från taket vilket är lite jobbigt med den sega styrningen. Styrningenär inte helt optimal och tack vare att L2 och R2 saknas på PSPn så blir det ännu jobbigare. För att smyga åt höger måste man trycka höger på styrkorset samtidigt som man trycker (R2) höger på det analoga styrkorset på vänster sida. Ska man dessutom kombinera smygningen med ett hopp så krävs det fingrar på höger hand som förtillfället sköter det som dina två vänsterhänder borde sköta. Lite problematiskt blir det.
När jag spelat några timmar körde jag fast, dör lite här och där och teleporteras hela tiden tillbaks några rutor. Efter att ha spelat samma rutor i 1-2 timmar ger jag upp. Utav slump träffar jag en vän som jag minns spelade spelet till playstation och jag ber honom om tips. Hans kommentar när han fattar vilket spel jag pratar om är "Jaha det är den där jäveln som inte tål en skit, så fort man petar på honom så dör han." Precis min uppfattning också, efter det kändes det legitimt att lägga ner Oddworld: Abe's Oddysee.
Fast nu i efterhand blir jag lite sugen på att fortsätta så att jag får reda på hur det går för Abe och hans medarbetare.
Som medlem i playstation plus får man spelet gratis och det kostar normalt 45 kronor vilket jag tycker det är värt, om man har mycket tålamod. Så 45 kronor plus på den här.
Jag ger Oddworld: Abe's Oddysee 6/10 eftersom handlingen faktiskt är lite gripande och grafiken är snygg för att vara PSone.
fredag 15 oktober 2010
YetiSports Pingu Throw
Varför slår inte isbjörnar pingviner med baseballträ?
Vad menar du, inte? Det har dom gjort på nätet sen 2004.
YetiSport som är ett minis-spel är verkligen ett mini-spel, taget från nätet. Det är ett gratis-spel som du kan spela på flera sidor. Tack vare playstation plus slipper jag betala 30kr för spelet till playstation utan jag får låna det gratis.
Det känns fjantigt men det finns en anledning till att spela på en konsol istället för nätet. Speciellt när det är viktigt med timing. Alla som försökt spela brännboll med det runda racket vet att timing är viktigt, det gäller även när isbjörnar slår pingviner. Dessuom kan jag sitta med kontrollerna i TV-soffan eller med PSPn på bussen så det är helt klart bättre än onlineversionen.
Dessutom har du i playstation möjlighet att justera pingvinens vinkel för att utnyttja eller minska luftmotståndet så mycket som möjligt.
När jag började spela blev jag positivt överraskad, ett simpelt spel med lite humor. Jag testade classic igenom att slå iväg pingvinen så långt jag kunde sen slutade jag likadant för man gör inget annat i classic.
Väljer man level får man uppgift att under pingvinens färd plocka fisk från marken och från fåglar, vilket inte är helt lätt eftersom du bara kan vinkla pingvinen mer eller mindre.
Det är allt.
På nätet har jag hittat upp till 8 YetiSportspel, när dom kommer i ett YetiSport Allstars då är det värt 30 kr.
Spelet är visserligen kul att spela i en kvart och kul i bemärkelsen fnissvänligt i en minut. Därför ger jag spelet 4/10.
Vad menar du, inte? Det har dom gjort på nätet sen 2004.
YetiSport som är ett minis-spel är verkligen ett mini-spel, taget från nätet. Det är ett gratis-spel som du kan spela på flera sidor. Tack vare playstation plus slipper jag betala 30kr för spelet till playstation utan jag får låna det gratis.
Det känns fjantigt men det finns en anledning till att spela på en konsol istället för nätet. Speciellt när det är viktigt med timing. Alla som försökt spela brännboll med det runda racket vet att timing är viktigt, det gäller även när isbjörnar slår pingviner. Dessuom kan jag sitta med kontrollerna i TV-soffan eller med PSPn på bussen så det är helt klart bättre än onlineversionen.
Dessutom har du i playstation möjlighet att justera pingvinens vinkel för att utnyttja eller minska luftmotståndet så mycket som möjligt.
När jag började spela blev jag positivt överraskad, ett simpelt spel med lite humor. Jag testade classic igenom att slå iväg pingvinen så långt jag kunde sen slutade jag likadant för man gör inget annat i classic.
Väljer man level får man uppgift att under pingvinens färd plocka fisk från marken och från fåglar, vilket inte är helt lätt eftersom du bara kan vinkla pingvinen mer eller mindre.
Det är allt.
På nätet har jag hittat upp till 8 YetiSportspel, när dom kommer i ett YetiSport Allstars då är det värt 30 kr.
Spelet är visserligen kul att spela i en kvart och kul i bemärkelsen fnissvänligt i en minut. Därför ger jag spelet 4/10.
söndag 10 oktober 2010
Aero Racer
Sist jag var på toa hade jag med mig PSP och fastnade totalt. Sedan jag laddade ner Aero Racer har jag blivit invaggad i ett självförtroende där jag om inte första gången men i alla fall vinna alla banor, men inte den här gången.
Svårighetsgraden stegrar på ett nästan perfekt sätt för ett mini-spel. I campaignläget kör man 10-15 race på varje nivå och nästan varje race tar mindre än 60 sekunder. Första nivån (Gente start) klarar man enkelt, andra nivån (ramping up) får man göra några extra försök på några race och när jag fastnade på toaletten försökte jag klara sista racet på 5e nivån (Party time over) trots att jag fick skylla på att jag var hård i magen så kom jag inte vidare.
Ett spel som är lätt att komma in i, du kan spela i bara 5 minuter utan problem och oavsett hur duktig du är finns det alltid en nivå som passar dig. Med andra ord ett bra mini-spel oavsett vad spelet går ut på.
Aero Racer är i alla fall ett racingspel där du styr en svävande farkost med två raketmotorer, du gasar med X och svänger med <--> igenom att minska effekten på motsvarande raket. Ibland tävlar du mot tiden, tre andra farkoster eller igenom att samla "grindpoäng". Spelets svårighet ligger i att få extra fart i svängar igenom att ligga nära kanten så att raketerna får extra "grepp" och nuddar du kanten tappar du hastighet.
Ett bra minisspel ska man kunna spela 5 minuter och Aero Racer kan du spela 5 minuter många gånger så jag ger det 8/10 poäng. Det kommer aldrig att bli en klassiker som tetris därför får det inte högre poäng.
Svårighetsgraden stegrar på ett nästan perfekt sätt för ett mini-spel. I campaignläget kör man 10-15 race på varje nivå och nästan varje race tar mindre än 60 sekunder. Första nivån (Gente start) klarar man enkelt, andra nivån (ramping up) får man göra några extra försök på några race och när jag fastnade på toaletten försökte jag klara sista racet på 5e nivån (Party time over) trots att jag fick skylla på att jag var hård i magen så kom jag inte vidare.
Ett spel som är lätt att komma in i, du kan spela i bara 5 minuter utan problem och oavsett hur duktig du är finns det alltid en nivå som passar dig. Med andra ord ett bra mini-spel oavsett vad spelet går ut på.
Aero Racer är i alla fall ett racingspel där du styr en svävande farkost med två raketmotorer, du gasar med X och svänger med <--> igenom att minska effekten på motsvarande raket. Ibland tävlar du mot tiden, tre andra farkoster eller igenom att samla "grindpoäng". Spelets svårighet ligger i att få extra fart i svängar igenom att ligga nära kanten så att raketerna får extra "grepp" och nuddar du kanten tappar du hastighet.
Ett bra minisspel ska man kunna spela 5 minuter och Aero Racer kan du spela 5 minuter många gånger så jag ger det 8/10 poäng. Det kommer aldrig att bli en klassiker som tetris därför får det inte högre poäng.
lördag 9 oktober 2010
Ferrari The Race Experience
Som playstaion plus-medlem så får man möjlighet att testa fullständiga spel, i en timme. Smart tänkt men man borde kanske anpassa speltiden efter vad det är för slags spel.
Hur som helst fick jag testa Ferrari The Race Experience i en timme och det är givetvis snygg grafik vilket är ett måste för ett bilspel. I öppningsscenen är det en tanke som sitter i huvudet fast den inte borde vara relevant längre, "är det filmat eller animerat?" givetvis kommer jag fram till att det är animerat det är trots allt ett modernt spel varför skulle någon filma en racingsekvens med svindyra bilar på riktigt när man kan animera.
Tack vare tidsbristen stressar jag igenom menyerna och blir lättat av att tänket påminner om grand turismo. Det är bra både på grund av att grand turismo är ett bra spel och dessutom borde jag fort kunna sätta mig in i det här spelet. Det börjar med att jag köper en bil, jag spenderar nästan alla mina pengar på en ny Ferrari med tanken att jag vill han en bra bil, men jag sparar ändå lite pengar om jag vill ha en sämre.
Sen är det bara att köra, jag börjar med en snabbspel för att komma in i spelet och givetvis väljer jag simulering som svårighetsgrad efter flera 100 timmar med grand turismo ser jag inget alternativ. Simulering är det för styrningen känns väldigt realistisk, när jag efter en kurva lägger mig i röven på bilen framför för att minska luftmotståndet upptäcker jag att det även påverkar downforsen och bilen blir genast instabil, jag klarar mig den gången men i övrigt klantar jag mig för mycket och kommer sist.
Det var lite för svårt så jag köper en "dålig" bil, den heter inte men testarosa skulle jag säga det på grund av dom speciella luftintagen på sidorna. Tanken var givetvis att mina motståndare skulle få sämre bilar plus att det borde bli enklare att hantera den svagare bilen i lägre hastigheter men det visar sig att köregenskaperna är sämre också och bromssträckan känns oändlig. Jag startar en racingsäsong och upp-lägget är som på riktigt, på första dagen (lördagen) kör man om poleposition och avslutar med ett race och jag kommer sist på båda så när det blir dags för andra dagens (söndagen) race avbryter jag för det är inte kul att vara sämst.
Jag backar och kör en tutorial som är väldigt bra, under några varv på Ferraris egna testbana förklarar en man med engelsk accent hur jag ska göra för att köra bättre.
Efter det testar jag att köra en trophy-challenge som jag inte vet vad det innebär men man slipper köra om poleposition. För att göra det lite enklare väljer jag den mellansvåra läget med arcade-styrning och när timmen tar slut har jag kört upp mig från 16e till 6e plats.
Sammanfattning av det kan man säga att en timme är för kort för att testa, men den första timmen måste man alltid spela och det är då man ska fastna för spelet. Därför tycker jag att det är en stor miss att det inte finns några enkla kortare race som man måste köra innan det är dags för riktiga tävlingarna i grand turismo-style. Utbudet av bilar blir givetvis enformigt när det bara finns ett märke att välja på. Däremot tycker jag att kontrollerna är bra, grafiken är snygg och bilarna som finna är jävligt snygga.
Spelet är bäst för dig som älskar Ferrari och har spelat mycket racingspel, själv så väntar jag fortfarande på GTV där jag ska köpa en billig toyota att trimma så att jag kan köra skiten ur dom andra tävlande i Sunday cup.
På grund av det fattiga utbudet av bilar och det höga inkörningsteget får Ferrari The Race Experience 6/10
Hur som helst fick jag testa Ferrari The Race Experience i en timme och det är givetvis snygg grafik vilket är ett måste för ett bilspel. I öppningsscenen är det en tanke som sitter i huvudet fast den inte borde vara relevant längre, "är det filmat eller animerat?" givetvis kommer jag fram till att det är animerat det är trots allt ett modernt spel varför skulle någon filma en racingsekvens med svindyra bilar på riktigt när man kan animera.
Tack vare tidsbristen stressar jag igenom menyerna och blir lättat av att tänket påminner om grand turismo. Det är bra både på grund av att grand turismo är ett bra spel och dessutom borde jag fort kunna sätta mig in i det här spelet. Det börjar med att jag köper en bil, jag spenderar nästan alla mina pengar på en ny Ferrari med tanken att jag vill han en bra bil, men jag sparar ändå lite pengar om jag vill ha en sämre.
Sen är det bara att köra, jag börjar med en snabbspel för att komma in i spelet och givetvis väljer jag simulering som svårighetsgrad efter flera 100 timmar med grand turismo ser jag inget alternativ. Simulering är det för styrningen känns väldigt realistisk, när jag efter en kurva lägger mig i röven på bilen framför för att minska luftmotståndet upptäcker jag att det även påverkar downforsen och bilen blir genast instabil, jag klarar mig den gången men i övrigt klantar jag mig för mycket och kommer sist.
Det var lite för svårt så jag köper en "dålig" bil, den heter inte men testarosa skulle jag säga det på grund av dom speciella luftintagen på sidorna. Tanken var givetvis att mina motståndare skulle få sämre bilar plus att det borde bli enklare att hantera den svagare bilen i lägre hastigheter men det visar sig att köregenskaperna är sämre också och bromssträckan känns oändlig. Jag startar en racingsäsong och upp-lägget är som på riktigt, på första dagen (lördagen) kör man om poleposition och avslutar med ett race och jag kommer sist på båda så när det blir dags för andra dagens (söndagen) race avbryter jag för det är inte kul att vara sämst.
Jag backar och kör en tutorial som är väldigt bra, under några varv på Ferraris egna testbana förklarar en man med engelsk accent hur jag ska göra för att köra bättre.
Efter det testar jag att köra en trophy-challenge som jag inte vet vad det innebär men man slipper köra om poleposition. För att göra det lite enklare väljer jag den mellansvåra läget med arcade-styrning och när timmen tar slut har jag kört upp mig från 16e till 6e plats.
Sammanfattning av det kan man säga att en timme är för kort för att testa, men den första timmen måste man alltid spela och det är då man ska fastna för spelet. Därför tycker jag att det är en stor miss att det inte finns några enkla kortare race som man måste köra innan det är dags för riktiga tävlingarna i grand turismo-style. Utbudet av bilar blir givetvis enformigt när det bara finns ett märke att välja på. Däremot tycker jag att kontrollerna är bra, grafiken är snygg och bilarna som finna är jävligt snygga.
Spelet är bäst för dig som älskar Ferrari och har spelat mycket racingspel, själv så väntar jag fortfarande på GTV där jag ska köpa en billig toyota att trimma så att jag kan köra skiten ur dom andra tävlande i Sunday cup.
På grund av det fattiga utbudet av bilar och det höga inkörningsteget får Ferrari The Race Experience 6/10
söndag 3 oktober 2010
Vanquish
Tack vare playstation plus hade jag helt plötsligt fått ett demospel nedladdat och installerat kul grej men det var ingen tvekan om att det var ett skjutarspel så jag hade inte så bråttom att prova men nu är det gjort det.
Huvudmenyn är snygg och i bakgrunden ser man en futuristisk stad som för tankarna till final fantasy och det är positivt för mig.
För att jag inte ska kunna såga spelet igenom att klaga på kontrollen så börjar jag med att gå igenom tutorialen och det visar sig att styrningen är hur enkel som helst. Jag har lite problem med att slida i superfart och styra samtidigt men i övrigt känns allt logiskt. Spelet utspelar sig i framtiden och då har alla soldater givetvis avancerade dräkter som ger dig superkrafter, en kort stund för sen måste dräkten kylas ner. Det är helt klart en skön känsla att i slowmotion hoppa upp bakom sitt skydd se hur värden runt om kring dig står still, sikta och döda sin fiende innan du hinner landa till marken igen. Det gäller även för mig som inte brukar spela den här typen av spel, så en store eloge till spelkontrollen.
Grafiken är så snygg att du inte tänker på den, allt flyter som det ska.
Efter några minuters spelande stöter min grupp på en enorm stridsmaskin som påminner om en insekt med fyra ben. Efter att man skjutit sönder lederna på benen och träffat en röd kåpa tillräckligt många gånger så trillar den ihop, reser sig efter ett tag igen och blir ännu farligare. Helt plötsligt laddar fienden upp någon super-attack och jag dör om och om igen. Som tur är kan man byta svårighetsgrad utan att börja om och jag får hjälp med siktet, både med att hitta målen och träffa dom. På det sättet inser jag att man kan skjuta sönder knälederna igen för att göra det enklare och tack vare att jag inte missar lika mycket försvinner problemet med att ammunition tar slut.
Det känns lite tråkigt att man ska behöva ha handikapp för att klara av dom första 10 minuterna i ett spel men det kan bero på att jag är kass.
När jag och mina virtuella medarbetare lyckas få död på den enorma saken är demot slut och jag som trodde att jag inte gillade skjutarspel inser att jag gärna hade spelat en stund till.
Så för er som gillar skjutarspel antar jag att Vanquish är riktigt bra spel.
Huvudmenyn är snygg och i bakgrunden ser man en futuristisk stad som för tankarna till final fantasy och det är positivt för mig.
För att jag inte ska kunna såga spelet igenom att klaga på kontrollen så börjar jag med att gå igenom tutorialen och det visar sig att styrningen är hur enkel som helst. Jag har lite problem med att slida i superfart och styra samtidigt men i övrigt känns allt logiskt. Spelet utspelar sig i framtiden och då har alla soldater givetvis avancerade dräkter som ger dig superkrafter, en kort stund för sen måste dräkten kylas ner. Det är helt klart en skön känsla att i slowmotion hoppa upp bakom sitt skydd se hur värden runt om kring dig står still, sikta och döda sin fiende innan du hinner landa till marken igen. Det gäller även för mig som inte brukar spela den här typen av spel, så en store eloge till spelkontrollen.
Grafiken är så snygg att du inte tänker på den, allt flyter som det ska.
Efter några minuters spelande stöter min grupp på en enorm stridsmaskin som påminner om en insekt med fyra ben. Efter att man skjutit sönder lederna på benen och träffat en röd kåpa tillräckligt många gånger så trillar den ihop, reser sig efter ett tag igen och blir ännu farligare. Helt plötsligt laddar fienden upp någon super-attack och jag dör om och om igen. Som tur är kan man byta svårighetsgrad utan att börja om och jag får hjälp med siktet, både med att hitta målen och träffa dom. På det sättet inser jag att man kan skjuta sönder knälederna igen för att göra det enklare och tack vare att jag inte missar lika mycket försvinner problemet med att ammunition tar slut.
Det känns lite tråkigt att man ska behöva ha handikapp för att klara av dom första 10 minuterna i ett spel men det kan bero på att jag är kass.
När jag och mina virtuella medarbetare lyckas få död på den enorma saken är demot slut och jag som trodde att jag inte gillade skjutarspel inser att jag gärna hade spelat en stund till.
Så för er som gillar skjutarspel antar jag att Vanquish är riktigt bra spel.
lördag 2 oktober 2010
Vector TD
Minisar är en riktigt fin idé ett spel du slår på när du får några minuter över på bussen, toan eller i reklampausen. Du startar upp spelar, inget sätta sig in i knapp-kombinationer eller bläddra i menyer. Precis så börjar Vector TD det enda du behöver göra är att välja bana sen är spelet igång. Upplägget är simpelt, fiender passerar planen i förutbestämda vägar och spelet går ut på att hindra fienderna från att passera planen. Det gör du igenom att placera försvar bredvid vägarna. Försvarsenheterna har olika egenskaper som till exempel sakta ner fienden eller träffa flera samtidigt och olika enheter fungerar bättre och sämre på olika fienden. För att bygga enheter så måste du ha pengar som du får igenom att döda fiender plus en ränta på sparade pengar när varje anfallsvåg är slut. Räntan är en av detaljerna som gör spelet intressant för det gäller att ha en strategi där du gör av med så lite pengar som möjligt för att få mer ränta vilket är viktigt mot slutet då du måste ha mycket pengar för att bygga och uppgradera dom bästa försvarsenheterna.
Jag har tidigare i mitt liv spenderat många timmar med att spela Monsters som har precis samma spelregler bara en annan kontroll och grafik så även om jag gillar det simpla upplägget känns det lite tråkigt att spela Vector TD. Den största nackdelen är att det tar så lång tid att spela och det finns ingen sparfunktion så det är bara att glömma att spela en bana medans man går på toa eller i reklampausen kanske på bussen om man åker en längre resa. Dom gångerna jag klarat alla 50 anfallsvåger som krävs för att klara en bana tror jag det gått 30-60 minuter vilket jag anser är alldeles för länge för en mins.
Ekonomiskt känns det alltid bra att få ett spel gratis, och man kan säga att jag sparat 30 kronor på Vectro TD eller inte för det finns flera sidor på nätet där man kan spela samma spel helt gratis.
Ekonomiskt känns det alltid bra att få ett spel gratis, och man kan säga att jag sparat 30 kronor på Vectro TD eller inte för det finns flera sidor på nätet där man kan spela samma spel helt gratis.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)